Kill me!

Precis som Taymaz sa så blir inte allt som planerat och man får helt enkelt rycka upp sig.

Men hur ska man kunna göra det om allt man sett fram emot går åt helvete?

Och dessutom sabbade jag just allt med Taymaz i samma sekund som jag bad om hans råd. Han sa att som kille är man inte intresserad av att höra om snyfthistorier som berör andra killar?! Nähä, när fan ska jag få gråta ut då? Måste man ha tjejkompisar för det nu helt plötsligt. Men kanske är det så, jag klarar ju tydligen inte av att vara kompis med vissa killar heller.

Jag önskar verkligen att jag kunde bli kär lätt, det skulle vara så mycket enklare. Då behövde jag inte falla så hårt när det väl händer. Om jag räknar snällt från det att jag var tio år kommer jag upp i fem killar som jag älskat. Men egentligen vet jag att det bara handlar om tre, för när man är tio vet man knappast vad kärlek är. Förlåt Johan! Och tråkigt nog, men ack så sant, älskade jag aldrig en viss person som jag gav en stor del av mitt liv till. Namn förblir okänt i denna blogg.

Denna gång handlade det dock inte bara om känslor, det var snarare axeln att gråta ut mot som uteblev. Och i natt förblir jag ensammare än någonsin... Och jag vet att natten får en att se allt svartare än vad det är, men jag tror jag måste ge upp en underbar person för att själv kunna gå vidare. Men hur går man vidare utan en bästa vän som vet saker om en som man aldrig i livet tänker berätta för någon annan. Hur släpper man taget om någon man ser upp till så mycket att det gör ont?

Antar helt enkelt att man får välja att lägga sig ner och dö eller oxå inse fakta, I don´t mean a shit.